Reflektion kring föreläsningen

Nu har det gått drygt en vecka efter att jag haft min första riktiga föreläsning om dyslexi. Här kommer lite reflektioner kring det.

Målgrupp denna gång var bibliotekarier. Jag pratade om mitt liv, hur jag har fått kämpa och hur olika lärare klasskamrater har bemött mig. Jag pratade också om hur jag önskar att jag skulle ha blivit bemött och om att ett bra bemötande är A och O. Min uppfattning är att alla med någon form av funktions svårigheter inte vet vad som skulle hjälpa dem, alla är dessutom inte trygga isig själva, då är ett bra bemötande jätteviktig. Framför allt är det viktig att tänka på att alla behöver olika hjälp och tex alla dyslektiker tycker inte att talböcker funkar då kanske man kan komma på något annat. Viktigt att tänka utanför boxen!

Åter till föreläsningen. Det var helt fantastiskt, man skulle kunna sammanfatta det med orden, spännande, roligt, lärorik och givande. Jag har växt massor av denna upplevelse och jag inser att jag har något viktigt att berätta, det jag berättar är hög aktuellt och väldigt viktigt att det når ut till som många som möjligt!
Fick fantastiks respons ifrån åhörarna. Det är värt allt slit om bara en av åhörarna fick med sig något. Jag skulle absolut tänk mig att göra detta igen. Även om jag upplever att dyslexi blir mer och mer accepterat i samhället så finns det fortfarande många som inte riktigt vet vad det är. Jag kommer ihåg när jag själv gick iskolan då tänkte och kände jag att absolut inte ville arbeta iskolan, men nu sitter jag här och är lärare och älskar mitt yrkes val. Det som har gjort att jag ville bli lärare var för att ändra attityd mot elever med svårigheter. Jag vill att mina elever jag få en bättre skolgång än vad jag själv har haft./ Maria